Dottern hoppade på skidorna direkt och gav sig iväg, gubben var inte sen att hänga på. Jag och sonen, som skulle ta en annan runda (en platt sådan) tog några minuter på oss för att sätta på oss skidorna. Då började det att krångla, först var det svårt att få fast sonens skidor eftersom det hade hunnit fastna massor av snö i pjäxorna. Mycket om och men senare så satt de fast och sonen började knata iväg.
Så var det jag, som inte heller kunde få skidorna att fastna. Hur mycket jag än försökte var det helt omöjligt, skidorna bara for iväg åt alla håll. Under tiden hann sonen ramla och kravla sig upp två gånger medan jag ropar: Jag kommer snart! När han för tredje gången ropar: Jag har ramlat! häver jag ur mig några mindre väl valda ord och slänger skidorna i snön för att gå och hjälpa honom eftersom han inte verkar kunna ta sig upp själv denna gång. När jag kommer närmre ser jag sonen stå på alla fyra med fötterna i vädret och kvar i snön står skidorna och pjäxorna. Jag kunde inte annat än att skratta till denna fullständigt absurda situation, tyckte dock inte att jag kunde hiva upp kameran just då eftersom sonen inte alls var road av att stå där i strumplästen. Jag hjälpte honom på med pjäxor och skidor så han kunde fortsätta och jag gav mig på ett nytt försök att ta på mig mina egna. Denna gång lyckades jag direkt!
Men sen fortsatte eländet. Eftersom snön vräkte ner fastnade det under skidorna och det var noll glid. Stapplande tog jag mig runt udden för att sen ge upp helt. Inte heller barnen tyckte det var särskilt kul så det blev stjärtlappsåkning istället innan vi gick hem för lite go´fika som barnen fixat tidigare på dagen.
Vi får väl se om det blir något mer skidåkande för mig i vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar